Ironman Kalmar

Här följer en liten sammanfattning av mina 3 Ironman i Kalmar.
Under flera år var Ironman något som jag bara drömde om och det kändes ganska långt bort och ouppnåeligt. Jag cyklade en del i form av Vätternrundan och träning inför det. Jag sprang en del och hade gjort under många år i perioder. Simmat har jag väl alltid kunnat men aldrig crawlat så att simma nästan 4 km i ett sträck kändes inte helt lockande. Å andra sidan hade jag ju vid detta läge gjort Vansbrosimningen 2 ggr utan att simtränat något nämnvärt. Jag insåg varefter att det gick hyfsat att crawla och det gick sakta men framåt i utvecklingen och framförallt med våtdräkt så lyckades jag hålla ett ganska bra vattenläge. Efter att ha genomfört AXA fjällmarathon sensommaren 2014 så gjorde jag slag i sak o anmälde mig och betalade den väl tilltagna anmälningsavgiften som det innebär att göra en ironman. Nu vara det bara börja nöta mil och avverka pass efter pass på trainern, Mtb och springa in löpskorna ordentligt. Jag har nog ingen gång under de 3 gånger som jag gjort Ironman känt att jag hunnit med och kunnat träna fullt ut som jag velat utan hela tiden velat mer. Redan innan den första Ironman 2015 så började vänster ben krångla med diverse konstiga diffusa smärtor vilket följt med hela tiden i träningen. Ena gången var det ljumsken och höften andra gången diffusa knäsmärtor och ständigt i perioder återkommande domnad fot/smärta i foten.
Detta finns fortfarande med som ett orosmoment trots att jag i omgångar fått ganska bra bukt med det. Röntgen av rygg och höfter visar inget så det troliga är muskulära svagheter. Dessa problem har dock inte inneburit några längre träningsuppehåll utan jag har mestadels kunnat köra på.

Årets preracemöte, 2017

Åter till Ironman så har det varje gång varit en fantastisk upplevelse och ironiskt nog så är nog simningen i år 2017 den delsträcka jag är mest nöjd med. Att jag skulle kunna simma 3,8 km på 1:09 är fortfarande obegripligt för mig med så dåligt teknik som jag har. När jag studerar min simning i simbassäng så ser ju förfärligt ut och det går inte särskilt fort heller. När väl våtdräkten är på och det finns fötter att haka på så lyckas jag hålla rätt hyfsad fart ändå. Simningen 2015 hade jag egentligen bara målet att ta mig igenom simningen. Dock så spekulerar jag alltid friskt inne i huvudet hur fort det borde kunna gå. Ställde mig vid skylten 1:30 vilket man skulle om man skulle simma på ungefär 1:30, jag simmade på 1:25 ungefär men känslan var ju att man kunde vunnit tid på att ställt sig längre fram. Hellre bli omsimmad än att försöka simma förbi folk. Något jag tog med mig framförallt i år och ställde mig på 1:10 och simmade på 1:09. Jag minns väl när jag kom till starten första året och det blåste en hel då också även om 2016 var ännu värre. Det var en helt overklig känsla att jag skulle hoppa i där i havet o simma i det vågskvalpet. var någonstans var lunget som varit i Tolen alla simpass under sommaren. Jag var van vid spelblank sjö och trodde kankse i min enfald att så skulle det vara här också. Jag minns att jag var nervös innan men där o då blev jag nervös på riktigt men det var inte så mycket att välja på. Det blir en väldigt speciell stämning i starten, alla är i sin bubbla. Väl i vattnet så var det ben o fötter överallt och det kändes fortfarande overkligt att jag skulle ta mig hela den slingan som var utmärkt runt i vattnet utanför Kalmar. Jag hade dock helt tappat kollen på var jag skulle o följde med strömmen, att försöka se de gula bojarna var helt omöjligt i immiga glasögon . Men plötsligt så insåg jag att jag faktiskt hade förflyttat sig ganska långt och man hade kajen på sin vänstra sida och det var inte jättelångt kvar. Egentligen har samma känsla infunnit sig varje gång man ensam kommit ner till hamnen och starten tidigt på morgonen. skillnaden 2016 och 2017 var att jag hade gjort det förut. 2016 var dock blåsten mycket värre och vågorna höga och frågan infann sig, går det simma i det här? det gjorde det tydligen . Efteråt visade det sig att en hel del fått bryta och folk hade blivit sjösjuka, något jag inte trodde man kunde bli när man simmar...
Simningen andra året gick trots blåsten fortare än första och tiden blev 1:15 vilket redan det var mer än vad jag egentligen trodde var möjligt för mig. Jag tror jag haft en stor nytta av att jag alltid gillat vatten och inte haft några problem att vara under vattnet. Jag tror det var en bidragande orsak till att alla simningarna gått så pass bra trots bristande simteknik och simträning under året. Jag har egentligen inte tränat nåt särskilt mer än öppet vatten simning i Tolen på sommaren. Jag tycker få saker i träning är så tråkigt som att nöta längder i en simhall, vilket jag ändå gjorde i några kortare perioder och tog även hjälp för att utveckla tekniken.

Uppkommen ur vattnet 2015 och dags att byta till cykelgrejer.

Delmoment 2 i triathlon är cyklingen. Tyvärr så lyckade jag inte utvecklas i cyklingen så som jag tycker jag borde och hade hoppats. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma på tempocykeln så som jag gör på en vanlig racer då jag inte kommit ner i bra och djup position. Jag har även här begränsats av ljumsk och höftproblem på vänstersida som gjort att jag haft svårt att vara för tillräckligt framåtböjd. Det känns inte som jag kommit upp i den standard på tempocykeln som jag borde utifrån kapaciteten på en racercykel. Det har ju dock gått fortare på tempocykeln utifrån att det är en snabbare cykel och man sitter mer aero på den. Även om jag inte riktigt gillade cykelträningen på tempocykeln utan föredrog att träna på racern så var det riktigt häftigt med själva cykelmomentet att cykla över Ölandsbron och ute på Öland med allt folk som letat sig ut utmed vägen och i alla småorter. Fascinerande att exempelvis 5-6 personer står på en liten parkeringsficka när jag passerar åt ena hållet. När jag sedan passerar åt andra hållet 3-4 timmar senare så står de kvar och klappar lika intensivt. Publiken på Öland och i Kalmar engagerar sig verkligen och gör hela evenemanget till något alldeles extra. Cykelmomentet har gått bättre för varje år så en utveckling har skett även om byte av cykel också gjorde sitt. Första året körde jag på racern och hade monterat på pinnar men klarade inte av att sitta mycket i aeropositionen detta år och cyklingen gick på över 6 timmar och i år så gjorde jag cyklingen på ca 5:35 vilket ju är en klar förbättring . Att jag orkade sitta i aeropositionen var den avgörande faktorn och till viss del att jag blivit allmänt starkare på cykeln. Nu kommer det dock inte bli fler turer på dem här tempocykeln då jag nu under hösten sålt den. Så ska jag köra fler ironman så blir det till att skaffa sig en ny tempocykel, just nu finns inte det suget.

Ett tydligt exempel på att jag har en alltför upprätt position men kunde inte ligga djupare.

Löpning är det sista delmomentet i ett triathlon.

I Kalmar har man lagt löpningen väldigt centralt och du har i princip publik hela tiden. Man springer 3 likadana varv och går i mål på torget inne i Kalmar med fullt ös och fullt av folk. Hela inramningen med stämningen och kicken med allt folk kommer jag att sakna när jag nu inte ska köra 2018 och sedan får vi se om suget kommer tillbaka framöver.

Löpning i centrala Kalmar 2016

Löpningen gick bäst 2016 då jag lyckades hålla bra tempo första halvan men tappade sedan successivt men ändå en ok löpning. Något jag trodde jag kunde upprepa i år, minst, men det var stumt redan från början i löpningen i år och klockan sprang i väg över 4 timmar. Varje år har löpningen gjort ont, mycket ont och det är låren som blir stumma och ömma, det är jag nog inte ensam om att tycka och det är ju en del av tävlingen. Det är i löpningen problemen i regel har börjat. Illamående, upprutten i magen av konstiga gel och energidryck och ont i hela kroppen men ändå så är det fantastistiskt att springa varven genom Kalmar. Kalmarfolket går man ur huse för att heja fram alla deltagare, man sätter ut vattenspridare, bygger upp läktare på sina tomter. En del lägger ner sin själ i att heja fram oss och återigen gör tävlingen till något alldeles extra. Jag kan ju inte jämföra med andra Ironmantävlingar men i jämförelse med andra event och tävlingar så är Ironman speciellt. Det har som sagt varit riktigt häftigt att genomföra Ironman Kalmar 3 ggr. Målet var nog aldrig att bara klara det utan hade satt upp målet 11 timmar men i huvudet har hela tiden 10 timmar och kanske till o med Hawaii funnits med med i målbilden. Årets tid blev 11 timmar och några sekunder så det ser jag väl som att jag nådde det målet. Det är mycket som skulle behöva förbättras om 10 timmar skulle kunnat nås, det känns avlägset. En sak är dock säker att sak jag köra igen så ska kapaciteten finnas för att sikta på en förbättring av årets tid.

Att göra en Ironman är tufft och det krävs träning men det sitter så oerhört mycket i huvudet om man tror att man kan klara det eller inte, man klarar mer än vad man tror. Nu ska jag ta med mig den erfarenheten och se hur långt jag kan springa...