Ironman 2015 genomfört.

Då så, då så var det genomfört. Mitt första men inte sista ironmanrace var en fantastisk upplevelse och givetvis en jobbig och ansträngade sådan. "Race with a smile" var uppmaningen på briefingen 2 dagar innan och det försökte jag anamma, det gick bra till det att ungefär sista varvet, 14 km började. Då började det ta emot. 

För att genomföra Ironman Kalmar är det inte bara åka dit på tävlingsdagen och genomföra loppet utan registrering och racebrifing var redan på torsdagen vilket gjorde att jag och familjen med lånad husvagn satte av mot Kalmar på torsdagsmorgonen. Jag tror inte jag var helt kul att tass med denna dag eller nästa heller för den delen. Nervös över vad som väntade denna helg samt min husvagnspremiär. Bott i husvagn har jag gjort många gånger men aldrig kört eller manövrerat en på plats på en campingplats vilket också bidrog till att det var lite närmre till irritationen och svårighet att koppla av. Det avlöpte dock väl. Väl på plats och grejerna iordning så var det registreringsdags nere i centrum och dags att kolla in alla prylar som var meningen att man skulle lockas att köpa men det blev inga större inköp. Allt funkade bra och nummerlapp och diverse tävlingsateraljer armband och badmössa hade nu hämtats ut. Allt började nu kännas väldigt nära.

Några timmar kvar till nästa hållpunkt, racebriefingen i tennishallen. 2700 deltagare som skulle klämmas in i en tennishall för att lyssna på en genomgång av alla viktiga detaljer och regler att tänka på inför och under loppet. Jag känner mig dock ganska off i min ensamhet men slår mig ner på en bänk och undrar varför det står öl, tallrik och bestick på min palts. Jag hade visst helt missat att det efter mötet skulle serveras mat och dryck, något som jag dock inte var så lockad av och planerade att smita ut vilket väl inte borde vara så svårt bland 2700 personer. Jag var dock inte ensam om att inte vilja äta mat där visade  det sig då det kändes som att alla reste sig och gick, de flesta i alla fall. En del tog med sig maten men det var inte aktuellt då denna mat förra året gav en hel del deltagare magsjuka. Kändes inte riktigt bra då även om det nog är ganska osannorlikt att det skulle inträffa detta år igen.

 

Aningen trafikkaos när alla skulle iväg samtidigt men väl tillbaka vid husvagnen så var det cykelpyssel för att färdigställa den för inlämning efterföljande förmiddag. Efter en god natts sömn så i mycket god tid in till cykelinlämning vilket innebar en lång väntan innan den fick köras in. Alla nummerlappar skulle sitta på plats och sedan hitta sin plats för cykeln och var mina klädpåsar skulle hänga. Gick några varv för att ha järnkoll på var man skulle ta vägen i respektive växling. När jag till slut kollat allt lite onödigt många gånger så var det avkoppling med familjen på Öland under resten av dagen.

Det var skönt att allt var inlämnat och inte så mkt att oroa sig för. Nu var det bara simgrejerna som skulle med på morgonen och dricka och energi som skulle placeras ut på cykeln. Läget var under kontroll!!
Morgonen jag väntat på var här och lite lagom nervös. I med luft i däcken och sedan ner till simstarten och inser plötsligt att förhållandena kommer vara väldigt långt ifrån en spegelblank Tolen eller Bysjön som jag tränat många kilometer i. P.g.a de blåsiga förhållandena så ställde jag mig vid 1.30 skyltarna, hade tänkt 1.20. Det visade si att jag var väldigt rätt ute då jag kom in efter 1 timma och 25 minuter. Det var fruktansvärt guppigt och jag tyckte inte jag kom någonstans och tänkte att detta kommer ta tid. Man kände sig väldigt liten bland vågorna och det var hopplöst att navigera och man drev ur kurs hela tiden. Jag undrar hur långt egentligen simmade, det känns inte som man körde närmaste vägen. Under de sista minuterna på simningen så kändes det mkt bra, det gick då att simma som vanligt och jag kände mig mycket pigg. Upp för rampen och hitta påsen med cykelgrejer, trycka sig ner på en bänk för att få av sig våtdräkten. Ingen stress men ändå inte lägga massa onödig tid i växlingen. Väl uppe på cykeln så kändes allt kanon och det var verkligen "race with a smile". Det blev inget rasande tempo över Ölandsbron med rakmotvind. Cyklingen bestod sedan av mycket sidvind och kände mig hyfsat pigg hela tiden. Det gick dock inte så fort som jag ville men vågade inte trycka mer då det fortfarande var många timmar kvar innan jag var framme vid målportalen på stortorget i Kalmar. Cykelslingan på fastlandet på ca 6mil gick lite bättre, vågade ligga på lite mer och körde om, blev inte omkörd. Lite för pigg egentligen så var jag framme vid växlingsorådet och nu återstod den tuffaste delen och det som jag oroat mig mest för då knä och ben har krånglat under sommaren.

 

Tempot blev strax under 6 min/km och 12 timmar låg inom räckhåll. Vartefter som kilometrarna tickade på tappade jag och tendens till hugg i vaden så fort jag tryckte lite extra. Låren blev stummare och stummare och jag lyckades inte med att springa hela tiden utan fick gå lite för mycket. Varannan kilometer var det vätska och lite energipåfyllning. Inte vid ett enda tillfälle kände jag att jag ätit för lite och fixade energivbalansen väl. Lite mycket vätskeintag under cyklingen med ett par toastopp som följd. Det var en helt fantstisk upplevelse att få springa 42 km och bli påhejad hela tiden. Det var folk utmed hela banan, folk drog ut vattenslangar vid sina villor för att svalka av oss. Samma människor stod på samma ställe hela tiden och gjorde vågen hela tiden. Banan gick en hel del i centrum och det var tjockt med folk utmed kravallstaketen, magiskt. Ut på sista varvet av löpningen och jag insåg slutligen att 12 timmar inte skull nås. Påhejad av 1000tals människor så var det bara bita ihop. Familjen utmed banan gav en extra skjuts och energi. Många highfive med påhejande barn blev det under dessa 42 kilometer. Nu gällde att hålla ihop och inga tokkrampande vader fick förekomma. Behöva gå de sista kilometrarna i centrum var inte ett alternativ. På mycket stumma ben så svängde jag in i centrum för sista gången och fick göra highfive med mina underbara barn Jonna och Julia. Sista kilometern och jag var slutligen framme vid stortorget för sista gången och fick vika in i vänsterfilen som jag tidigare bara fått springa förbi. Så jäkla underbart att få passera under denna portal som jag sett på så många filmklipp under året och haft som en målbild. På med medaljen och lite fotografering.

Nu var det bara plocka ihop grejer och lite mat i kulisserna som återstod. När jag hämtade ut cykeln och mina växlingsgrejer och gick ut för sista gången var det med ett visst vemod. En underbar dag och ett äventyr var slut och jag var nöjd med att ha genomfört en Ironman som jag funderat på under flera år. Tiden var inte riktigt vad jag tänkt mig men upplevelsen var det viktiga. Nu är jag dock redan taggad för nästa års Ironman i Kalmar och står klockan på 12.14 nästa år är jag betydligt mer missnöjd än jag är denna gång. Lite återhämtningstid och sedan får vi försöka skruva upp träningen lite till. Mer realistiskt att komma under 11 timmar om ett år helt klart även om mina ambitioner inte stannar där...

Nu kör vi snart igen, först vila sedan rörlighetsträning, styrka och mycket hård cykelträning så kommer jag vara där...