AXA Fjällmaraton, racereport.

Äntligen har jag kunnat sätta mig ner och sammanfatta AXA fjällmaraton. För en knapp månad sedan genomförde jag mitt första fjällmaraton i södra Årefjällen med start i Edsåsdalen och målgång i Vålådalen. Jag stod på startlinjen med en känsla av stor ovisshet om vad som komma skulle. Att starta utan att ha ett tidsmål känns aldrig aktuellt så 6 timmar hade jag satt upp som en riktlinje. Vi bodde i Edsåsdalen i princip i startfållan så jag kunde ansluta till starten med bara 20-30minuter till start vilket var kanon att kunna förbereda sig i lugn och ro. Ca: 900 startande inträngda i en startfålla i svagt utförslut. På given signal så bar det iväg.

De första kilometrarna var på en liten skogsväg och del av ett motionsspår, dock helt omöjligt att anpassa sin position något nämnvärt, det vara bara gilla läget och ligga där man låg i fältet. När vi sedan lämnade vägen och gav oss in på stigen så blev det ett led av löpare utan några som helst möjligheter att plocka placeringar eller tid(en lärdom inför nästa fjällmaraton). Backen brantade på och det blev söndagspromenad uppför. Det var många gånger för brant för att springa om man inte skulle dra på sig mjölksyra men det hade känts bra att få ligga på med lite frekvens och puls i uppförslutet upp mot första tidskontrollen(bergspriset). Väl uppe över trädgränsen så var det helt fantastiska vyer som bredde ut sig, tyvärr så hade vi dom framförallt i ryggen. Väl uppe på skalknippen(första tidsangivelsen) så bar det av utför mot Ottsjö. Först var utförslöpningen lite trixig men vartefter så blev det lättlöpt och man kunde för första gången sträcka ut löpningen, vilket kanske inte bara var positivt, kanske att jag gick på lite hårt ner mot Ottsjö, det kändes här riktigt bra men det var väl tur det. Framme i Ottsjö efter 16km så blev det energipåfyllning och sedan en liten asfaltssträcka innan det bar av uppför igen. Att komma ut på asfalt helt plötsligt kändes inte helt bekvämt, det blev väldigt stelt och stumt men mkt folk som hejade på.

 

Nästa delmål var nu Nordbottna som låg 28km in i loppet. Det var nu till att börja med ganska brant uppför så det var även här en del promenad här kunde jag dock styra tempot själv och försökte driva på även i de branta partierna. Efter några km så plana det ut och det blev löpning igen med härliga vyer.Började nu känna lite stumhet och även lite krampkänning i vaderna med 5-6 km kvar till Nordbottna. Plötsligt halkade jag till på en sten och åkte i backen. Vaden svarade med att krampa ihop fullständigt och jag trodde allt var över då jag inte kunde få tillbaka vaden under några panikartade sekunder. Plötsligt "lossnade" den och jag kunde röra foten igen. Jag hade dock en klubbad vänstervad när jag linkade i väg. Det funkade dock ok vartefter. Nu bar det av utför ner mot nordbottna och här hade de varnat för att det skulle vara trixit och det var det också, riktigt svårsprunget i leran bland rötter och sten. 900 personer ute på banan och helt plötsligt var jag under flera minuter helt själv, ingen rygg där framme och ingen kom i fatt trots ett kort stopp vid en bäck. Började nästan tro att jag lyckats med konstycket att springa fel men markeringarna gjorde  mig snabbt trygg i att jag var på rätt väg. På vägen mellan Ottsjö och Nordbottna så kunde man långa stunder snegla vänster och se vad som komma skulle. Där låg Ottfjället och väntade på mina redan ganska stumma vader och lår. Folk hade pratat om väggen som kom en liten bit efter Nordbottna. Väl i Nordbottna så fyllde jag på med vätska i säcken och mata in div. energifyllda saker och såg till att jag hade med på färden. Försökte också stretcha ut vaden så gott det gick, det var inte sista gången under denna resa. Nu bar snart i väg uppför och plötsligt så var jag framme vid väggen och allt som kunde liknas vid löpning var helt omöjligt. Det var bara börja gå och nu var det inte söndagspromenad utan nu var det försöka ligga på så fort det bara gick men i de allra brantaste partierna så var benen tröga. När det var lite flackare så kände jag mig stark jämfört med omkringvarande deltagare. Detta beror nog på att min kondition är relativt bättre än vad mina ben är vana vid denna terräng. Min begränsning i det här läget låg inte i min syreupptagningsförmåga utan i benens vana att jobba uppför och utför på hala stenar. Nu var det bara tugga taggtråd under lång tid med mycket pannben. Det var ett kargt landskap som väntade uppe på Ottfjället ovanför trädgränsen och tyvärr så var inte sinnet så mottagligt för all denna vackra natur och storslagna vyer. Känslan var frustrerande, det borde gå att springa här, nu lutar det inte så mkt tänkte jag men ack vad jag bedrog mig gång på gång. Så fort man började springa så stack pulsen och det blev det alltför jobbigt, det var dock likadant för alla andra runtomkring mig. Det blev trots allt en del sprunget upp till Ottfjällets vindskydd som utgjorde den sista tidskontrollen, det var bitvis ganska flackt de sista km upp till Ottfjället. Trodde i min enfald att det skulle bära av nerför direkt efter tidskontrollen men så var det inte(lite dåligt påläst tydligen). På Ottfjället hade de dukat upp med div. godis och chokladbollar som jag mosade i mig en del av. I detta läget är dock inget som smakar särskilt gott men jag var livrädd att energin skulle ta slut och ville inte känna av någon vätskebrist. Om det var jobbigt att springa/gå uppför Ottfjället så var det inget emot vad det var utför. Det var skitigt och stenigt och det hade för mig utgjort en utmaning på pigga ben men att springa där på ben som inte klarade av några plötsliga avvikelser från ett lugnt och kontrollerat löpsteg så var det smärtsamt och frustrerande. Det kändes ju inte direkt bättre av att jag knappt sprang om någon  men blev omsprungen av flertalet. En del sprang här som om dom hade startat på toppen av Ottfjället och inte brydde sig det minsta om livhanken. När jag tänker på hur fort eliten springer i denna terräng så kan man inte annat än imponeras och det faktum att segraren springer denna bana på endast 3.20, något jag nog inte ens mäktar med på slätt underlag. I denna avslutande del av banan förlorade jag mkt tid på att inte kunna/våga springa på bättre. Återigen var jag lite dåligt påläst eller rättare sagt minnet hade svikit mig för med 3 km kvar så blev det grusväg nerför. Det kan ju tyckas positivt och det var det väl egentligen för plötsligt så fanns nästan 6 timmar inom räckhåll men det innebar smärta. Jag kunde öka tempot markant och folk sprang inte längre om mig utan jag sprang om flertalet vilket gav positiv input. Benen var dock i det skick dom var. Det är tur att jag inte sett min löpning från dom sista km på film för det såg förmodligen ut som jag skitigt på mig och det gjorde fruktansvärt ont i varje steg. Det kändes som den aldrig skulle ta slut men det gjorde den givetvis och till slut så visade sig målportalen och loppet var genomfört på 4 minuter över måltiden. Jag tror aldrig att jag plågat mig själv på det sätt som jag gjorde de sista 3 km i detta lopp, det var ju dock frivilligt och jag hade ju kunnat gå/lunka men det kändes liksom inte aktuellt just då även om jag insåg att tiden 6 timmar var ute.

Även om det kan låta som det bara gjorde ont så var det ett fantastiskt lopp och detta är verkligen den roligaste formen av löpning och tvekar inte att göra om det igen dock med bättre tid i sikte. Det finns mycket att göra både vad gäller rätt förberedelser och i genomförande av själva loppet. Nästa år (2015) blir det inte då det ligger endast 1 vecka innan Ironman i Kalmar som är det stora målet 2015. Det finns ju dock en variant "öppet fjäll" som går en vecka innan och då finns det plötsligt 2 veckor till återhämtning...En sak är dock säker att jag kommer tillbaka detta lopp framöver...